inga problem
en vän sa till mig för ett bra tag sen, vet inte om hon kommer ihåg det själv, men hon sa; dom som inte vill vara vän med mig, tycker jag bara synd om, för jag menar, det är ju bara dom som förlorar på det.
& jag har tänkt på det- så himla sant ju,
men om man själv inte tycker att man är något vidare att ha, inget vidare intressant eller rolig, då är man ju inte det. men uppskattar man sig själv mer, värderar sig själv högre, då kommer andra uppskatta en ännu mer och gör dom inte det- nej då är dom ju ingenting att ha
she can't say yes if you don't ask her.
tänk vad många människor vi inte känner, som vi dömt bort för de verkar inte vara som man själv är, menar-verkar inte ha samma intressen, samma mål i livet eller så har man dömt bort personen på grund av hans/hennes utseende & tänk vad många man vill lära känna, men som man inte vågar ta kontakt med, för man kanske ser upp till personen och tkr den är så mkt bättre än vad man själv är, exempel.
eller tänk vad många människor som finns där ute, som vi aldrig kommer komma i närheten av men som skulle passa oss så perfekt, menar att min soulmate kanske finns där ute och jag kommer aldrig träffa henne/honom,
& tänk vad mycket man missar för att man inte vågar. kanske skulle den där killen som du är intresserad av bli intresserad av dig, men det kommer du aldrig få reda på för du skulle aldrig våga chansa and find out. men om du gjorde det, visst skulle det kännas bättre att veta än att gå runt och tänka, tänk om? och den där tjejen som är så himla gullig och snäll, skulle du aldrig våga ta kontakt med, och försöka bli vän med, för du är inte lika intressant och gullig, right? dessutom skulle du aldrig våga visa att du är bra på något, för det finns ju alltid personer som är bättre än dig, & aldrig att du skulle publicera detta inlägg för då tror ju alla att det handlar om dig.
Är det inte så då? , jo vi tänker alldeles för mycket, och agerar efter det. tänk om, hela tiden, menar, tillsist kommer du bli gammal, och sitta där och tänka, tänk om jag hade gjort så istället, undra hur det hade blivit då, sht jag vill inte tänka så när jag blir gammal iallafall- that's for sure,
cause she's got nowhere to go
With the lies they told to you
And the least they ever gave you
Was the most you ever knew
And I wonder where these dreams go
When the world gets in your way
What's the point in all this screaming
No one's listening anyway
Your voice is small and fading
And you hide in here unknown
And your mother loves your father
'Cause she's got nowhere to go
And she wonders where these dreams go
'Cause the world got in her way
What's the point in ever trying
Nothing's changing anyway
They press their lips against you
And you love the lies they say
And I tried so hard to reach you
But you're falling anyway
And you know I see right through you
'Cause the world gets in your way
What's the point in all this screamin'
You're not listening anyway
:)
there are today 6, 656, 037, 981 living people on earth, and sometimes all you need is one,
13/10-07
vi hoppar ändå
& ler ändå
vad du än tänker, tänk tvärtom
En ung man jobbade som springpojke på en reklambyrå. En dag sa han till sin chef :
"-Jag slutar. jag ska bli trummis"
"- Jag visste inte att du spelade trummor", sa chefen.
"-Det gör jag inte", svarde han. "-Men jag ska."
Några år senare spelade han i ett band med Eric Clapton och Jack Bruce. De hette Cream och den unge mannens namn var Ginger Baker.
Han visste det han ville bli innan han ens visste om han kunde.
För han hade ett mål 
can you feel it ?
ge eller få? om jag säger ge- så tänker ni säkert- YEAH RIGHT. så jag säger bådeoch, så kul att få något (speciellt när det är oväntat och blir som en överraskning,) som idag när sara kom hem med en blombukett och gav den till mig, -du får den (OK-senare kom det fram att hon snott den från ngt stånd och jag tror inte att hon eg ville ge mig den, hon ville ha de fina blommorns för sig själv ;) haha men ni fattar)
men att GE är också så himla kul, om personen verkligen blir uppriktigt glad, när jag var liten gav jag nog de sämsta presenterna EVER, kom ihåg en födelsedag när linn fyllde 12 eller 13, då var jag 9 eller 10 (som ni fattar skiljer det 3 år mellan oss) ANYWAY- vet ni vad jag gav henne? Jo en tavla, med en spegel som bakgrund, med en fisk och ett fastklistrat nät på- förjävligt fult faktiskt, inhandlat på rusta (min favoritaffär när jag var liten-billigt&bra och man hittade alltid ngt skräp) och skräp var just det jag gav med, kom ihåg att mi n kära syster sa: --tack, men amanda, vad ska jag ha den till? -hänga den på väggen DAHHHHH- svarde jag typ, tyckte ju det var en ASBRA present. NOT-
man måste ge lite för att få, så enkelt är det, måste våga ge, kanske att man får något tillbaka och får man inte det, då är personen man försökt ge ngt till ( nu handlar det inte bara om presenter) ingenting att ha. det skulle vara jobbigt att bara ge & ge och inte få något tillbaka, för man vill få något tillbaka, att bara peppa och uppmuntra och vara positiv utan att man får något tillbaka, det håller inte i längden. hårt arbete lönar sig, always. sen finns det alltid personer som ger tillbaka när de själva får ut något av det, och ger tillbaka det där berömmet när det går bra för den själv. men aldrig skulle ge något när det tar emot.
:)
ok fel håll men ändå.
orka vara så lat att man måste ha en ELTANDBORSTE ;) men ok-vissa behöver ju lite extra hjälp med saker och ting, inget fel med det, men nu har min kära dude kommit på en plan, -"vi går dit och fular oss, inte värsta att vi går in för det" YEAH RIGHT. konstigt är att data (och blogg-nörden nb one-antonela.blogg.se) nörden nästan aldrig sitter vid msn, och om hon gör det sitter hon VÄL offline-för det är så de coola gör-sry dude, du räknas inte dit, men hon försöker och det kan man ju ge henne en eloge för ? eller ;) ? she tried so haaaaaaard, anyway- jag saknar henne, lite iallafall (:
sorry-blame it on me
kan man se mer sur ut? jag alltså-nej, this is åk1,2,3, nicenicenice,
-detta visste ni inte, för det syns inte. fannie står i ett par svarta ballerina skor, jag har på mig en fotbollssko och står på en av fannies skor. tydligen sa fannie något roligt som fick julia att garva, tydligen missade jag skämtet (efs jag ser så otroligt tjurig ut) & för er som inte vet så är jag den femte personen från vänster, står nästan i mitten (för tro det el ej-för han tyckte jag var lång) MEN man kunde nästan lista ut det efs jag ser så SUR ut. och jag posar inte. anyway-nästan alla hade vanliga skor i bakgrunden, hanna har lånat fannies och lisa har lånat en sko från mig, men blev det inte tjusigt i alf ;)
coach carter
Cuz I'm hopeful, yes I am, hopeful for today,
Take this music and use it
Let it take you away,
And be hopeful, hopeful and he'll make a way
I know it ain't easy but that's okay.
Cuz we hopeful
wish that you could show some love,
Instead of hatin so much when you see some other people commin up (I wish)
I wish I could teach the world to sing,
Watch the music and have 'em trippin of the joy I bring,
I wish that we could hold hands,
Listen instead of dissin lessons from a grown man,
-jag vill leva i en film, en film, där man vet att det ordnar sig i slutet.
Anders Carlberg
vi hade föreläsning idag i skolan, en man i 64 års åldern steg upp på scenen,killarna bakom mig hörde jag skratta och säga, -sheeeeeet vad sliten han ser ut.
Jag som satt bakom en kille med väldigt stor frisyr fick sträcka på mig för att få en ordentlig blick på denna man som stod i ljusblå skjorta och skor från dressman,som han senare berättade i sammanhanget: "mor & dotter kan spendera fyra timmar ute på stan, utan att ens köpa något utan bara för att gå runt och känna på sakerna, då är det lika bra att släppa av dem på stan och själv åka in till dressman för att uppdatera sin gaderob på en halvtimme. "
Det är så lätt att dömma ut folk genom det första intrycket, de säger att det är de första 15 sek som avgör om vad folk ska tycka om dig, det är inte sant. det kändes i början som om det skulle bli en lång historia att sitta och lyssna på denna man som började med att berätta förhållandet i världsrymden, eller vad det nu var, för jag lyssnade inte noga då. det var när han berättade att hans liv förändarades i ett fotsteg när han var ute och gick med sin far. han skulle precis sätta ner sin vänster fot när hans far sa: du får inte bråka så mycket med din mor, hon har bara ett halvår kvar, det var då han förstod att hans mor sklle dö, på riktigt.
Han berättade att han satte på sig en ståldräkt som ingen kunde ta sig igenom och att han endast sökte sig till tjejer som gnuggade på stålet och undvek de tjejer som såg något mer, nämligen en rädd och förvirrad 15 åring. han var rolig att lyssna på samtidigt som det han är sånt man kommer komma ihåg. berättade olika stadier i livet och gav flera ex på kända idrottsmän och personer som är beundrade över hela världen, men hade ingen som riktigt älskat dem när dom var små och behövde det som mest, utan var tvugna att spela hjälte åt missbrukade föräldrar. och det var det som gjorde att dom tillsist tog sitt liv eller själva blev alkolister. ca 14% av alla som satt på föreläsningen idag har en missbrukare till föräldrar.
att de flesta som söker efter att bli beundrade egentligen söker efter något de aldrig fick, kom inte riktigt ihåg hur han sa det men han menar nog att i slutändan spelar det inte så stor roll vad man gjort, bara man blir älskad, tror jag, fast vad vet jag, jag är ju ännu bara 17 och enligt honom, tror jag att jag vet allt, men i själva verket vet jag ingenting.