amandaamandaamandaamandaamanda

Cuz I'm hopeful, yes I am, hopeful for today,
Take this music and use it
Let it take you away,
And be hopeful, hopeful and he'll make a way
I know it ain't easy but that's okay.
Cuz we hopeful

wish that you could show some love,
Instead of hatin so much when you see some other people commin up (I wish)
I wish I could teach the world to sing,
Watch the music and have 'em trippin of the joy I bring,
I wish that we could hold hands,
Listen instead of dissin lessons from a grown man,


-jag vill leva i en film, en film, där man vet att det ordnar sig i slutet.

vi hade föreläsning idag i skolan, en man i 64 års åldern steg upp på scenen,killarna bakom mig hörde jag skratta och säga, -sheeeeeet vad sliten han ser ut.
 Jag som satt bakom en kille med väldigt stor frisyr fick sträcka på mig för att få en ordentlig blick på denna man som stod i ljusblå skjorta och skor från dressman,som han senare berättade i sammanhanget: "mor & dotter kan spendera fyra timmar ute på stan, utan att ens köpa något utan bara för att gå runt och känna på sakerna, då är det lika bra att släppa av dem på stan och själv åka in till dressman för att uppdatera sin gaderob på en halvtimme. "
Det är så lätt att dömma ut folk genom det  första intrycket, de säger att det är de första 15 sek som avgör om vad folk ska tycka om dig, det är inte sant.  det kändes i början som om det skulle bli en lång historia att sitta och lyssna på denna man som började med att berätta förhållandet i världsrymden, eller vad det nu var, för jag lyssnade inte noga då. det var när han berättade att hans liv förändarades i ett fotsteg när han var ute och gick med sin far. han skulle precis sätta ner sin vänster fot när hans far sa: du får inte bråka så mycket med din mor, hon har bara ett halvår kvar, det var då han förstod att hans mor sklle dö, på riktigt.
Han berättade att han satte på sig en ståldräkt som ingen kunde ta sig igenom och att han endast sökte sig till tjejer som gnuggade på stålet och undvek de tjejer som såg något mer, nämligen en rädd och förvirrad 15 åring. han var rolig att lyssna på samtidigt som det han är sånt man kommer komma ihåg. berättade olika stadier i livet och gav flera ex på kända idrottsmän och personer som är beundrade över hela världen, men hade ingen som riktigt älskat dem när dom var små och behövde det som mest, utan  var tvugna att spela hjälte åt missbrukade föräldrar.  och det var det som gjorde att dom tillsist tog sitt liv eller själva blev alkolister. ca 14% av alla som satt på föreläsningen idag har en missbrukare till föräldrar.
att de flesta som söker efter att bli beundrade egentligen söker efter något de aldrig fick, kom inte riktigt ihåg hur han sa det men han menar nog att i slutändan spelar det inte så stor roll vad man gjort, bara man blir älskad, tror jag, fast vad vet jag, jag är ju ännu bara 17 och enligt honom, tror jag att jag vet allt, men i själva verket vet jag ingenting.